Remissvar betänkande Bo bra hela livet, SOU 2008:113

Författare: 
Kategori: 
Remissvar
Årtal: 
2009

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum och Aging Research Center är remissinstans för betänkandet från Äldreboendedelegationen Bo bra hela livet (SOU 2008:113).

Detta remissvar är gemensamt från de båda verksamheterna.
Vård- och omsorgsboende

Delegationens förslag är genomtänkta och väl grundade. Ädelreformens sammanförande av så olika boendeformer som servicehus och långvård/sjukhem var inte funktionellt. Att tydliggöra det särskilda boendets uppdrag genom benämningen vård- och omsorgsboende bör kunna bidra till att skapa en större tydlighet på vad detta är för ett boende, vilka förväntningar allmänheten kan ha på vad som krävs för att beviljas detta boende och vad det ska kunna erbjuda. Utredningen pekar också på behovet av att öka utbudet av vård- och omsorgsboenden.

Servicehus och trygghetsboende

I en del, men långt ifrån alla, kommuner, har det traditionella servicehuset omvandlats endera till vård- och omsorgsboende eller till seniorboende. I stort sett i alla kommuner har tröskeln att få en lägenhet i ett servicehus höjts sedan Ädelreformen. Detta har inneburit att personer som kan få sitt fysiska hjälpbehov tillgodosett via hemtjänst, men som inte känner sig trygga i sitt hem, fått allt svårare att beviljas plats i servicehus. För att personer som känner sig oroliga, otrygga och/eller isolerade i sina hem ska få ett boendealternativ föreslår utredningen att kommunerna ska få möjlighet att inrätta trygghetsbostäder. Det är ett lovvärt förslag som givet vissa förutsättningar kan svara mot de behov som denna målgrupp har.

Det finns dock ett problem i att trygghetsbostäder ännu är en relativt oprövad boendEform. I sina bedömningar utgår Äldreboendelegationen bl.a. från det traditionella servi-cehuset. Intressanta data har tagits fram med ledning av Äldrecentrums longitudinella SNAC-studie i stadsdelen Kungsholmen. Där har två stora, traditionella servicehus stu-derats. Där finns personal dygnet runt, hemtjänst och hemsjukvård arbetar integrerat och med samma huvudman, restaurang i huset mm. Dessa servicehus är alltjämt i Stock-holms stad en del av utbudet inom det biståndsbedömda särskilda boendet.

Data från denna longitudinella studie leder till en omprövning av den vanliga uppfattningen att servicehusen är dyra för kommunen. De som bor i servicehus flyttar i mindre utsträckning, och i så fall senare, till vård- och omsorgsboende än hemtjänsttagare i ordinärt boende. Insatserna vid lika vård- och omsorgsbehov är lägre i servicehuset än i vård- och omsorgsboendet. Det kan därför vara så att de kommuner som valt att behålla sina servicehus handlat klokt inte bara med tanke på de som får bo där utan också med tanke på kommunens ekonomi. Frågan är dock om det är möjligt att med ledning av denna studie om särskilt boende i form av servicehus uttala sig om trygghetsboende.

Det finns med dagens kunskap inget givet svar på den frågan. Att servicehuset möjlig-gör kvarboende på ett annat sätt än hemtjänst i det ordinära boendet påvisas klart i stu-dien med SNAC-data, och kan förklaras med att servicehuset erbjuder bemanning dyg-net runt. Trygghetsboendet däremot garanterar inte andra personalinsatser än vilket or-dinärt boende som helst. Det finns således ingen garanti för samma närhet till äldreom-sorgspersonal och sjuksköterska som i servicehuset. Det är dock just närheten till personal som många som vill flytta p.g.a. otrygghet anger som det de önskar. Avgörande för att trygghetsboendet ska kunna erbjuda såväl den önskade tryggheten som möjlighet att bo kvar till livets slut är därför hur det utformas.

Trygghet i trygghetsboende

I sitt remissvar på Äldreboendedelegationens delbetänkande pekade Äldrecentrum på några faktorer som skulle kunna öka chansen för ett trygghetsboende att vara just trygghetsskapande. Särskilt stora bedömde Äldrecentrum att förutsättningarna är vid en omvandling av servicehus till trygghetsboende. Klokt kan då vara att behålla hemtjänstlokal i huset, fortsätta att erbjuda inom kundvalets och vårdvalets ramar en sammanhållen hemtjänst och hemsjukvård och att gärna förlägga lokalen för kvälls- och nattpersonal till trygghetsboendet. Trygghetslarmet kan då gå direkt till den personal som ”hör till huset”. Detta är bra också med tanke på att de som flyttar in sannolikt kommer att vara personer som har en rad sjukdomar och en livssituation där de kommer att bli sjukare och alltmer beroende av hjälp. Kvarboendet möjliggörs om det finns såväl äldreom-sorgspersonal som sjukskötersketillgång i huset.

Mer kunskap krävs

Vi vet alltså inte vad som krävs för att en trygghetsbostad ska kunna ge den önskade tryggheten. Vad som är nödvändigt måste bli föremål för kommande studier när trygghetsboenden har etablerats, gärna via öronmärkta forskningsmedel. Det vore olyckligt om Äldreboendedelegationens förslag skulle innebära att servicehuset helt avvecklas innan trygghetsboendet funnit den form som svarar mot delegationens goda intentioner.

Biståndsbeslut

En fördel för trygghetsboendet jämfört med servicehuset är att det inte krävs bistånds-beslut utan att det är den enskilde själv som kan bestämma om och när man vill flytta. Ingen överprövar om man är tillräckligt orolig och ensam. Det blir dock för kommunerna en grannlaga uppgift att utforma förturskriterier så att det blir de som har störst be-hov av trygghetsboende som i första hand får tillgång till dessa.

Bovärd en permanent resurs

Bovärd/värdinna eller liknande ska, enligt delegationens förslag, arbeta med att stimule-ra kontakter mellan de boende och initiera gemensamma aktiviteter (man vill gärna till-lägga, även om delegationen själv inte skriver så, att ordna så att det ges möjlighet till gemensam mathållning). Delegationen skriver att denna resurs behövs ”åtminstone inledningsvis” (sid 63) – men det är med all säkerhet en resurs som behövs kontinuerligt för att trygghetsboendet ska fungera som det är tänkt, särskilt om medelåldern som man får anta kommer att vara hög hos de boende. Därför kan man också ifrågasätta om det ska vara statliga stimulansmedel inledningsvis för att inrätta denna funktion – risken är att tjänsten försvinner när stimulansmedlen upphör. Bättre om detta är en funktion som tänks in från start i kostnaden för ett trygghetsboende, och ses som en del i ett hälso-främjande synsätt på äldreomsorgen.

Hissbidrag bra men otillräckligt

Hissbidrag har funnits i omgångar, utan att någon haft uppdraget att följa effekter för den enskilde, för bostadsområdet och för fastighetsägare och hyresgäster/bostads-rättsinnehavare. Det är bra att det nya bidraget ska förutsätta att kommunerna gjort or-dentliga inventeringar av sina bostadsområden, det kan innebära att bidragen styrs till områden där de kan göra mest nytta. Man kan dock ifrågasätta om ett bidrag om 25 procent till hissinstallation är tillräckligt incitament. Det innebär att de som bor i huset ska betala resterande 75 procent, oavsett om de är bostadsrättsinnehavare eller hyresgäster i allmännyttigt ägd fastighet – i privatägda uppstår också problem hur hiss ska bedömas ur bruksvärdessynpunkt. Oavsett upplåtelse- och ägarform så påverkas hyran uppåt av något som man för stunden inte frågat efter, och som är mer av intresse för samhället i stort än för just de som bor i den berörda fastigheten. Finns alltså risk att det ännu en gång blir hissbidrag som inte leder till det man vill, dvs. väsentligt fler hissar, inte minst i trevåningshusen från tiden före 1977. Det krävs därför en god uppföljning och forskning om effekterna av stödet för tillgänglighetsskapande åtgärder.

Stockholm 2009-04-14
För Aging Research Center och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum