Slöseri att inte samverka

- Vi har inte råd att inte samarbeta.  Det sade Marita Åkersten, strateg vid äldreförvaltningen i Stockholm.
Hon var en av talarna vid en regional konferens om samverkan kring personer med demenssjukdom. De mer än 90 deltagarna funderade över hur detta ska gå till- att mötas med teknikens hjälp, lokala samverkansavtal och att sätta ett pris på samarbetet var några idéer.

Konferensen, som hölls den 8 november, var den fjärde och sista i sitt slag och arrangerades av  Äldrecentrum i samarbete med Minnesenheten vid Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, Centrum för allmänmedicin(CeFAM), Demensrådet och stadsdelarna Hägersten-Liljeholmen, Skärholmen och Älvsjö.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom ska omsättas i praktiken.  Då krävs att alla jobbar med och inte mot varandra.
Nina Isbäck  och Cecilia Werge från Äldrecentrum höll i konferensen. Äldrecentrum är en av flera stödresurser för dem som direkt arbetar med de demenssjuka och deras anhöriga.

Andra stödresurser som fanns med på konferensen var:
Demensrådet- ordnat utbildningar främst för primärvården . Tagit fram handboken: ” Råd till dig som möter patienter med demenssjukdom”.
Centrum för allmänmedicin, CeFAM- forsknings- och fortbildningsenhet som arbetar med primärvården. Arbetar med tvärprofessionell utveckling.
Svenskt Demenscentrum- nationellt kompetenscentrum som samlar, strukturerar och sprider kunskap om demensfrågor. SveDem-Svenska Demensregistret- nationellt kvalitetsregister.

- Fler geriatriska vårdplatser planeras, Marie Ljungberg Schött,(M), ordförande i Sjukvårdsstyrelsen City och tillika kommunpolitiker i Stockholm målade upp sin framtidsvision av en vård där patienter och anhöriga har mer makt.
Hon utlovade stora investeringar i fler vårdplatser, framförallt för geriatriska patienter, de närmaste åren.  Vårdcoacher för de med särskilt stora vårdbehov och fler specialiteter inom vårdvalet är andra planer. Mer av sjukvården ska flyttas ut från de stora akutsjukhusen.

Svårt samverka centralt
Stockholms stad har gjort en treårig satsning år för att öka bemanningen på demensboenden. Detta förlängs nu under 2012 med ytterligare 50 miljoner.
- Men vi lyckas inte så bra med att samordna våra satsningar med landstinget och Demensrådet. Det sade Marita Åkersten, strateg på äldreförvaltningen i staden.

Staden och landstinget är stora organisationer och antalet aktörer många. En övergripande samverkansöverenskommelse finns och likaså har staden och landstinget i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för personer med demenssjukdom.  Men det krävs en lokal förankring om detta ska bli ett verkligt stöd, sade Marita Åkersten ,som ville veta vilka hinder som finns för samarbete.
- Det finns inte tid att gå på möten, hör man ofta av utförarna. Men jag tror det är tvärtom- vi har inte råd att inte samarbeta.

Många yngre patienter
Vid Minnesenheten vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge finns minnesmottagning, avdelning där patienter kan läggas in och här pågår forskning och genetisk vägledning. 

Vesna Jelic är biträdande överläkare vid minnesmottagningen, M 51. 280 000 invånare bor i upptagningsområdet.  När det gäller yngre, under 65 år, med kognitiv svikt och som behöver utredning betjänar mottagningen hela länet.  Den åldersgrupp som dominerar är födda på 40-och 50-talen.

Vanligast på mottagningen är en ganska ung patient där det krävs en omfattande utredning.
- Man måste satsa på att förbättra deras livskvalitet, sade hon som nyligen fått höra om en 59-årig  patient vars enda sysselsättning var promenad en timme en gång per vecka.

Den dominerande diagnosen är att det inte går att ställa någon säker diagnos. Det kan istället handla om en mild kognitiv störning. Intresserade konferensdeltagare välkomnades till mottagningen som har öppna fredagar.

Inte alltid demenssjukdom
En del patienter måste läggas in för att man ska kunna utreda och ställa en diagnos. Avdelning R 73 har 16 vårdplatser.  Patienterna är mellan 30 och 100 år och har antingen en svårare demenssjukdom eller andra symtom som innebär att det är svårt att utreda dem polikliniskt.
- De kan ha vanföreställningar som att de får gift i maten, sade Marion Hanke, läkare. Andra symtom kan vara synhallucinationer. Eller så har de beteendestörningar. De kanske skriker och vandrar fram och tillbaka.  Kanske behöver de mer av lugn och ro och struktur.

Det kan också handla om ett akut förvirringstillstånd och det kan finnas andra underliggande sjukdomar.

Nästan alla får ett vårdplaneringsmöte på avdelningen där också biståndshandläggare, anhöriga och patienten själv deltar. Det viktiga är då att samverka och enas om hur situationen kan förbättras.

Hoppas på medicin som skjuter upp Alzheimers
Niels Andreasen arbetar med klinisk läkemedelsforskning på Minnesenheten. Dagens mediciner kan inte påverka sjukdomsutvecklingen, men de kan lindra symtom. Det svåra är att Alzheimers sjukdom startar tjugo-trettio år innan de första symtomen kommer. 
- Först när hela reservkapaciteten i hjärnan är förbrukad kommer de första symtomen, sade han.

- Vi kan inte väcka döda celler till liv igen. Men hittar vi en medicin som senarelägger sjukdomen skulle vi spara mycket stora pengar.

En mängd mediciner är under utredning. Karolinska Huddinge är den enhet i världen som har flest pågående studier mot Alzheimers.  Huvudarbetet handlar om vaccinationsstudier. Man försöker också hitta nya gener som kan bidra till sjukdomen.

Niels Andreasen vill gärna få fler Alzheimerspatienter som är intresserade av att delta i forskningen.

Oro för ärftlighet
Caroline Graff är specialist i genetik och läkare vid minnesmottagningens genetiska enhet. Där träffar man ofta unga friska personer som oroar sig eftersom många i släkten insjuknat i någon demenssjukdom.

Det är väldigt sällan man hittar en rent ärftlig förklaring till sjukdomen. Men det finns exempel på familjer där det finns en känd mutation.
- Det är inte självklart att man vill veta, betonade Caroline Graff. När vi får en remiss från primärvården ska det stå att personen har en önskan att få veta.
En genetisk vägledare ringer då och startar en familjeutredning. Ett familjeträd ritas upp över släkten . Där ska det stå allt man vet om vilka som haft problem med minnet eller neurologiska symtom.

- Sedan beställer vi journaler på alla släktingar. Vi behöver personuppgifter och samtycke och därför kan detta ta många månader.

När hela utredningen är klar samlar man alla som vill, det kan vara hela släkten.
- Om det finns levande sjuka rekommenderar vi att ett blodprov tillvaratas för framtida diagnostik.

Dilemma när den sjuke vägrar hjälp
Kerstin Malmport är chef för biståndshandläggarna i Hägersten- Liljeholmen. Biståndshandläggarna är dagligen med på olika vårdplaneringar på sjukhusen.
- Ett dilemma är att vi arbetar utifrån Socialstjänstlagen.  Vi ska utgå från vad den enskilde vill och ansöker om. Idag finns ingen tvångsvård för äldre som inte riktigt förstår sitt bästa.

Kerstin Malmport tror för sin del det kan behövas ett stöd i lagen för att klara svåra situationer när en person vägrar ta emot hjälp. Hon tror också att det vore bra med mer specialisering på demens för biståndshandläggare och hemtjänstpersonal.

Att nå de anhöriga
Ann-Katrin Forsman-Fermelin och Karin Holm från Hägersten-Liljeholmen, Clara Schmidt, Älvsjö och Helen Issayas, Skärholmen är anhörigkonsulenter.
Centralt, men inte alltid så lätt, är att nå ut till anhöriga så tidigt som möjligt. Informationen sprids både skriftligt och muntligt och för att det ska ske krävs samverkan. Distriktssköterskan informerar om anhörigstöd vid hälsosamtal, de som gör förebyggande hembesök likaså.

Informationsträffar för anhöriga ordnas både på dag- och kvällstid. Anhöriga kan få stöd vid personliga samtal och konsulenten kan ge råd och länka till olika instanser i vårdkedjan. Olika typer av anhöriggrupper finns- även sorgegrupper för den som mist sin närstående. Andra aktiviteter är qi gong mm friskvård, tematräffar och utflykter.

Samverkansavtal sedan 2008
 Skärholmen har ett samverksansavtal mellan socialtjänsten och primärvården. Andreas Thorstensson, avdelningschef för omsorg och äldre och funktionshindrade beskrev hur det kom till.

I Skärholmen pågick en process under flera år för att förbättra samverkan. En lägesrapport togs fram och en arbetsgrupp jobbade sedan fram det nu existerande samverkansavtalet. Ett syfte är att så få som möjligt ska vara inkopplade för den enskilde. Alla ska samverka för detta – slutenvård, primärvård, avancerad sjukvård i hemmet, socialtjänst…

I avtalet finns konkreta punkter med- allt från stödstrumpor till hur en vårdplanering ska gå till.
- Avtalet är ett levande dokument och behöver ses över, sade Andreas Thorstensson. Ett skäl är att det idag finns så många och skiftande aktörer.
”Goda relationer” i Älvsjö.

I Älvsjö finns en samverkansmodell  för äldre med stora behov, som det skrivits flera rapporter om. En utvärdering har också gjorts av Äldrecentrum: ” Goda relationer”. Det startade som ett projekt. Anna Ingberg, biståndshandläggare, var projektledare men det fanns också medprojektledare från primärvård och hemtjänst.

Stadsdelsförvaltningen, primärvården, rehabiliteringen och hemtjänsten träffade varandra- det första året en gång i veckan, något som sedan glesats ut. 
- För att kunna träffas på det här viset har vi utformat en medgivandeblankett. Vi kan behöva bryta sekretessen för att hitta lösningar mellan de olika aktörerna.

 

Publicerad 2011-11-23
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 23 november 2011 - 11:46 © Äldrecentrum

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm,

Tfn 08-690 58 00,

e-post info@aldrecentrum.se

Loading   Sökning pågår