Sekretess på gott och ont

För att information ska kunna delas mellan olika verksamheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst krävs ett samtycke från patient eller brukare. Lagstiftningen ger liten eller ingen vägledning om hur man ska gå till väga i situationer då en person som behöver vård eller omsorg inte är förmögen att lämna sitt samtycke. Hur gör man till exempel med en person som har en långt gången demenssjukdom? Kan en nära anhörig eller en god man lämna samtycke i den demenssjuke personens ställe?

I mitten av september höll Äldrecentrum två välbesökta seminarier på tema ”Informationsöverföring och sekretess kring personer med demenssjukdom”.  Medarbetare från primärvård, hemtjänst, socialtjänst och minnesmotagningar fanns på plats för att lära sig mer om sekretesslagstiftning. Under seminariet fanns det också utrymme för diskussion och reflektion kring de svårigheter som kan uppstå när verksamheter i olika regi ska samverka kring en patient eller brukare.

Varför sätter lagen ibland käppar i hjulet vid samverkan?
Sekretess gäller mellan myndigheter och mellan självständiga verksamhetsgrenar. Undantag finns för uppgifter inom hälso- och sjukvården och mellan myndigheter i kommun respektive inom landstinget. För att man ska kunna dela information och journalhandlingar med varandra krävs att patienten eller brukaren ger sitt samtycke. Och det kan ju tyckas enkelt. Då är det ju bara att be patienten eller brukaren om lov. Eller?

Eva Ahlholm, stadsadvokat från Stockholms stads juridiska avdelning, gav exempel på fall som anmälts till JO och där det slagits fast att utgångspunkten är att varje myndighet själv ska inhämta den enskildes inställning till utlämnande av uppgifter.  Gör man inte det innan man börjar samverka mellan olika verksamheter bryter man mot lagen. Det räcker alltså inte med att en av verksamheterna begär in samtycke för allas räkning:

–Om en person dessutom är svårt demenssjuk kan det här ställa till stora problem eftersom det är personen själv som måste ge sitt samtycke till att information delas. En anhörig eller en god man kan till exempel inte gå in och ge samtycke för personens räkning.

Exempel från praktiken
Gunilla Armanius-Björlin, medicinskt ansvarig överläkare vid Stockholmsgeriatriken, lyfte under seminariet ett antal fall från praktiken. Hon visade på flera svåra situationer som kan uppstå för personal inom vård och omsorg. Vad kan man som hemtjänstmedarbetare till exempel göra om en äldre person inte vill ha hjälp och vård trots att det finns indikationer på att personen har en demenssjukdom och inte längre kan ta hand om sig själv? Vilken information får man föra vidare och till vilka verksamheter?

Hur kan man gå vidare?
I den avslutande diskussionen ställdes frågan hur man ska göra för att säkerställa att man inte bryter mot sekrettesslagstiftningen vid samverkan och informationsdelning mellan olika verksamheter. Deltagarna lyfte samverkansblanketter som en möjlig väg framåt. Flera lyfte också det stöd som finns i lagen om en person bedöms som beslutsoförmögen, men pekade på det bristande stödet när det gäller att dela information mellan kommun och landsting. Att personal inom omsorg och sjukvård ofta ställs inför svåra beslut kopplade till sekretesslagstiftningen och situationer i vilka det inte är helt tydligt vad som gäller uppstår ganska ofta höll flera med om. 

–Personal inom sjukvård och äldreomsorg ska inte tvingas göra juridiska bedömningar och ta personliga risker. Ansvaret ska ligga på lagstiftarna inte på dem som arbetar på golvet.  Att bryta sekretessen kan till exempel få allvarliga följder för den enskilda medarbetaren. Därför behövs det förändringar i lagen så att vi får ett tydligt och ändamålsenligt regelverk, sa Eva Ahlholm.

Publicerad 2012-10-05
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 oktober 2012 - 11:16 © Äldrecentrum

Kontakt

Cecilia Werge
Tel: 08-690 58 28

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm,

Tfn 08-690 58 00,

e-post info@aldrecentrum.se

Loading   Sökning pågår