Samverkan kring personer med demenssjukdom

-Hur ser vår samverkan ut i norra innerstaden? Vem ansvarar för vad? Dessa två frågor stod på agendan när Stiftelsen Äldrecentrum arrangerade konferensen ”Samverkan kring personer med demenssjukdom”. Inbjudna var lokala aktörer som verksamhetsledare och andra nyckelpersoner från primärvård, stadsdelar och minnesmottagning inom Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm.

Över 70 personer hade samlats i Frälsningsarméns lokaler på Hornsgatan för att ta del av en dag som skulle handla om att ringa in de problem och möjligheter som finns för en förbättras samverkan mellan de aktörer som arbetar med personer med demenssjukdom och deras anhöriga, en grupp som ofta hamnar mellan stolarna.

- Viktigaste utmaningen är att personer med demenssjukdomar och deras anhöriga får det bra. Grunden till deras välmående vilar i socialstyrelsens riktlinjer som kom förra året och bygger på teamarbete, sa  Äldrecentrums direktör, Sven Erik Wånell när han inledde dagen. 

Därefter var Landstingsrådet Stig Nyman inbjuden för att berätta om sin roll som politiker.
- Min vision inför framtiden är att vi aldrig ska hitta människor som ramlar mellan stolarna. Så varför händer detta? Förmodligen för att vi har får många stolar och är dålig på att möblera. Men våra erfarenheter ska vägleda oss framöver, sa Stig som även lyfte frågan kring forskning och vikten av att implementera forskningen i verksamheterna.

Nina Isbäck och Cecilia Werge är projektledare för ”Implementering av Socialstyrelsens nationella riktlinjer”, ett samverkansprojekt mellan landsting och kommun som leds av Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum och som ska pågå fram till den 31 december 2011. Nina och Cecilia arrangerade dagens konferens och berättade att det här är den första av fyra konferenser som ska genomföras.

- Detta är en dag för olika aktörer att samverka och att hitta varandra utifrån vårt uppdrag kring riktlinjerna. Vi ska tillsammans konkretisera riktlinjerna och klarlägga vårt uppdrag. Viktiga steg i vårdkedjan kommer att vara den röda tråden igenom hela dagen, dvs tidigt upptäckt via hemtjänst, utredning och behandling och därefter uppföljning och samverkan i tvärprofessionella team berättade Nina.

För att för en större förståelse för de samverkande aktörerna fanns representanter från minnesmottagningen, anhörigkonsulenter och primärvården på plats för att berätta hur de arbetar med sitt uppdrag.
-  Den 1 jan 2011 fick alla minnesmottagningar ett tilläggsuppdrag med målet att erbjuda god handledning till bland andra primärvården och SÄBO samt att vara ett stöd till samverkan mellan aktörerna. Vi ska handleda och stötta personalen inom primärvården och följa det vårdprogram som finns inom Stockholms läns landsting och även erbjuda utbildning berättade Lena Lundberg, Sjuksköterska från Stockholms minnesmottagning.

Margareta Hölne, geriatriker från demensrådet berättade om hur de arbetar för att bidra till ökad samverkan och hur de kartlägger och inventerar samt sprider goda exempel. Centrum för allmänmedicin, CEFAM, fanns på plats för att presenterade sitt uppdrag och hur de kan finnas till hand för de aktörer som arbetar med personer med demenssjukdomar. Ett av de projekt som CEFAM är involverade i handlar om att utbilda vårdutvecklare i demens. Dessa vårdutvecklare är distriktssköterskor som ska skapa nätverk som en länk mellan minnesmottagningarna, geriatriken och hemtjänsten.

"Personcentrerad omvårdnad i samverkan" var namnet på geriatriker och minnesforskaren Miia Kivipeltos föreläsning. Miia berättade om vikten av att ställa en tidig diagnos och vad som kan hända om inte den personcentrerade omvårdnaden fungerar samt hur framtiden kan komma att se ut.

Hur kommunens anhörigstöd ser ut i Stockholms innerstad berättade anhörigkonsulenterna Kari Vikslätt, Anki Thelander och Birgitta Söderqvist om. Deras uppdrag är att informera om äldreomsorg och att vara ett stöd för anhöriga samt arrangera anhörigcirklar där erfarenheter kan utbytas. 
- Att vara anhörig betyder inte att man måste ta hand om sina sjuka släktingar. Det är en frivillighet att vårda. Det är viktigt att se anhöriga som en resurs och inte en rättighet och den som vårdar behöver få stöttning och att ses som en del i ett större sammanhang, sa Karin.

Att vara anhörig är ett komplext uppdrag och därför är behovet av att hitta individuella lösningar stort där allas röst blir hörd.
- Ibland går det fort och ibland tar det längre tid. Med kunskap och lyhördhet har vi alla ett ansvar att se till att den anhöriga klarar av sin situation. Det osynliga stödet ska vi alla ge där den anhöriga känner att vi finns och därigenom skapas en trygghet. Vi som personal behöver baskunskap för att stötta den anhöriga eller för att kunna ge tips på vart han/hon kan vända sig. Som anhörigkonsulent dokumenterar vi inte, vi lyssnar sa Birgitta som även påpekade vikten av att motverka de svårigheter som finns. 

S:t Eriks vårdcentral fick representera primärvården under dagen och husläkaren Jonas Moström berättade att de har ca 20 000 listade patienter på vårdcentralen.
- Många av våra patienter har frågor om demens och patienterna som vi tar hand om kommer hit på olika sätt, t ex med anhöriga som upptäckt exempelvis förändrat beteende hos sina närstående. Det svåra är att hitta dem som inte söker sig till vården eller som har anhöriga som söker upp oss och där kommer vår hemsjukvård och hemtjänst in sa Jonas.

De tidigare tecknen för hemtjänsten är när patienterna upprepar sig eller skriver påminnelse lappar och får svårt att uttrycka sig i ord. Då ska vårdcentralen kontaktas som därefter tar över.

Förutom föreläsningarna delades deltagarna in i grupper för att diskutera hur de arbetar idag och vem som ansvarar för vad. Grupperna fick därefter redovisa svaren tillsammans med lösningar på hur vårdbiträde, distriktssköterska och husläkare samt rehabilitering och minnesmottagning kan samverka.

Under redovisningarna kom det fram att det underlättar samarbetet om alla lär känna varandra och vissa grupper efterfrågade utbildningsinsatser.
Även tillgängligheten diskuterades och några grupper kom fram till att det var mötet hemma hos patienten som är det viktiga och det som bör byggas vidare på. Idéer om en person eller funktion som kan vara en lots i vårdkedjan, en lots som både vårdtagare och anhörig kan ringa för att bli lotsad framkom under diskussionerna och okunskapen om varandras uppdrag var stor samtidigt som det finns många förutfattade meningar kring andras uppdrag.

- ”Roligt att träffa andra aktörer och få lära känna varandra och hur vi arbetar”, var en av kommentarerna under dagen som förhoppningsvis ska bidra till en förbättrad samverkan kring personer med demenssjukdom.  

Publicerad 2011-06-07
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 07 juni 2011 - 16:11 © Äldrecentrum

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm,

Tfn 08-690 58 00,

e-post info@aldrecentrum.se

Loading   Sökning pågår