Det finns inga lagar för att skydda personer med demenssjukdomar

Hur ska man resonera när det gäller låsta dörrar, larm och sänggrindar eller agera när den boende inte vill sköta sin hygien? För närvarande finns ingen lag som tillåter inlåsning eller att använda begränsande åtgärder – och ändå sker det varje dag.

Den verkligheten ligger till grund för rapporten ”För vem skull – om tvång och skydd i demensvården”.  Rapporten togs fram av Svenskt Demenscentrum på uppdrag av Socialdepartementet,  som underlag för en kommande lagstiftning inom området.

Lars Sonde är författare till rapporten och han föreläste för ett 50 tal deltagare på frukostseminariet som anordnades av Stiftelsen Äldrecentrum torsdagen den 26 maj.  Under seminariet diskuteras argument för och emot en lagstiftning, vad som bör ingå i en lagstiftning samt hur andra länder gjort som redan lagstiftat.

- När är det skydd och när är det tvång? Den frågan behöver vi ställa oss själv och det är den frågan som skapar ett dilemma inom vården och omsorgen sa Lars Sonde, utredare på Äldrecentrum när han började seminariet.
Lars jämförde även svårigheten med att veta vad som är rätt och fel i frågan genom att citera Nalle Puh:  ”Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar”

- Skulle det vara tvång så behövs ett lagstöd annars gör vi något olagligt även om det inte sker för att vi är elaka utan för att vi vill väl, fortsatte Lars som upplyste om att svensk grundlag förutsätter att ingen medborgare ska kunna utsättas för samhälleligt tvång utan lagstöd.

För att förstå bakgrunden till att det idag inte finns någon lag som tydligt reglerar möjligheten att använda tvång inom demensvården för att skydda personer från sig själva gav Lars en bakgrundshistorik som visar hur man har arbetet inom vård och omsorgen i denna fråga.

1992 kom Socialstyrelsen med föreskrifter och allmänna råd som godkände att personalen kunde använda sänggrindar och bälten om personen själv samtycker. 2005 påbörjade Regeringen en utredning om behov av lagstiftning som kom 2006, SOU 2006:110, som var ett lagförslag med regler för skydd och rättssäkerhet inom demensvården.

Lagförslaget gick inte i kraft och en NEJ och en JA sida mot tvångs och skyddsåtgärder skapades. De som säger nej argumenterar detta genom att bland annat argumentera för att en lagstiftning med juridiska tvångsåtgärder inte skulle lösa ett problem som skapats av bristande kunskaper hos personal, handläggare och politiker samt av otillräckliga resurser.

JA sidan däremot argumenterar att den demenssjuke har rätt att få hjälp med insatser som bedöms som nödvändiga, antingen för att skydda eller hjälpa. Och att oavsett hur mycket resurser som finns och hur bra kompetens personalen har kommer det alltid att uppstå situationer där någon form av tvångs-och skyddsåtgärder kan komma att behövas för den demenssjukes skull. Då måste det finnas ett lagstöd.

Samma problem hos våra grannländer, men olika lösningar
Lars Sonde har även studerat våra grannländer och kommit fram till att alla har olika syn på hur tvång och skydd inom demensvården ska hanteras.

- Vad kom vi fram till efter att ha granskat våra grannländer och studerat och frågat personal inom vård och omsorgen var att JA, det behövs en lag! Men hur ska den se ut?

Den frågan svarar rapporten på som menar att ett framtida lagförslag behövs som  tydligt reglerar under vilka förutsättningar åtgärder får sättas in utan den enskildes samtycke eller mot dennes vilja. Men det behövs olika grundprinciper för en sådan lagstiftning tas upp.

- En av dessa principer är att det måste vara den enskildes behov av skydd och att i största möjliga utsträckning begränsa användningen av tvångsåtgärder. Sådana ska betraktas som en sista utväg, när annan omvårdnad visat sig vara otillräcklig sa Lars som påpekade vikten av utbildning innan lagen går i kraft för att alla ska veta varför lagen ska införas.

Rapporten föreslår en gradering av olika tvångsåtgärder. Tanken är att ju mer ingripande en åtgärd är desto större krav på rättssäkerhet och möjlighet att överklaga ska finnas. Graderingen kan också vara vägledande för vem som ska fatta beslut och hur samtycke till en åtgärd ska bedömas.

En annan slutsats är att demensdiagnos är ett mindre bra kriterium för att bestämma lagens personkrets. Avgörande i sammanhanget är om personen har rättskapacitet, det vill säga kan bedöma sin situation och fatta adekvata beslut. Istället föreslås att lagen ska omfatta personer med allvarlig kognitiv störning.

 

INFO: Äldrecentrums frukost seminarium är kostnadsfritt och riktar sig till chefer inom offentlig och privat äldreomsorg.

Publicerad 2011-05-27
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 27 maj 2011 - 13:55 © Äldrecentrum

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, Gävlegatan 16, 113 30 Stockholm,

Tfn 08-690 58 00,

e-post info@aldrecentrum.se

Loading   Sökning pågår