En hörnsten i den svenska äldrepolitiken är att äldre ska kunna bo kvar hemma så länge som möjligt. Men det finns problem. Äldre kan bli fångar i sina egna hem. De beror på vilken hjälp man får och hur bostaden ser ut.

Åldringsvårdsutredningen tillsattes 1952 av regeringen med uppdraget att försöka lösa äldrevårdens problem genom att vidta åtgärder så att de äldre får möjlighet att bo kvar i sitt eget hem. Resultatet blev kvarboendeprincipen som fastställdes 1957.

Kvarboendeprincipen innebär att äldre människor ska kunna få den hjälp de behöver i hemmet så att de kan bo kvar livet ut. Hjälpen kan även innebära flytt till en annan bostad som är bättre anpassad. Motsatsen till kvarboende är att tvingas flytta till särskilt boende eller bostad i ett område den äldre själv inte valt.

När kvarboende blir ett tvång
Även om mycket talar för kvarboendeprincipen finns det en anledning att vara uppmärksam så att kvarboendet inte blir ett tvång. Om ribban är för hög för att få plats i särskilt boende kan det egna hemmet bli ett fängelse. Intervjuer med äldre multisjuka visar tydligt att vardagen kan bli otrygg. Hemtjänsten och hemvården kan ha svårt att tillgodose den kontinuitet som behövs för att skapa den önskvärda, trygga miljön som krävs i hemmet.